French Baroque Era Painter, 1612-1695 Pierre Mignard (7 novembre 1612 - May 30, 1695), called "Le Romain" to distinguish him from his brother Nicolas, was a French painter. He was born at Troyes, and came of a family of artists; he also needs to be distinguished from his nephew Pierre (1640-1725), often called "Pierre II" or "Le Chevalier". In 1630 he left the studio of Simon Vouet for Italy, where he spent twenty-two years, and made a reputation which brought him a summons to Paris. Successful with his portrait of the king, and in favour with the court, Mignard pitted himself against Le Brun, declined to enter the Academy of which he was the head, and made himself the centre of opposition to its authority. The history of this struggle is most important, because it was identical, as long as it lasted, with that between the old gilds of France and the new body which Colbert, for political reasons, was determined to support.. Portrait of Louise de Kerouaille, Duchess of Portsmouth. Wikimedia Commons has media related to: Pierre Mignard Shut out, in spite of the deserved success of his decorations of the cupola of Val de Grace (1664), from any great share in those public works, the control of which was the attribute of the new Academy, Mignard was chiefly active in portraiture. Turenne, Moliere, Bossuet, Maintenon (Louvre), La Valliere, Sevigne, Montespan, Descartes (Castle Howard), all the beauties and celebrities of his day, sat to him. His readiness and skill, his happy instinct for grace of arrangement, atoned for want of originality and real power. With the death of Le Brun (1690) the situation changed. Mignard deserted his allies, and succeeded to all the posts held by his opponent. These late honours he did not long enjoy. In 1695 he died whilst about to commence work on the cupola of the Invalides. His best compositions have been engraved by Audran, Edelinck, Masson, Poilly and others. There is a good selection of works by Pierre, Nicolas, and Pierre II in Avignon at the Mus??e Calvet. The Courtauld Institute of Art (London), Harvard University Art Museums, the Hermitage Museum, the Honolulu Academy of Arts, Kunst Indeks Danmark, the Louvre, Mus??e d'art et d'histoire (Geneva), Mus??e des Augustins (Toulouse, France), Mus??e Ingres (Montauban, France), Museo Lombardi (Parma, Italy), the Museum of Fine Arts, Houston, the National Gallery, London, the National Portrait Gallery, London, the North Carolina Museum of Art, the Portland Art Museum and Versailles are among the public collections holding works by Pierre Mignard  Related Paintings of Pierre Mignard :. | Anne Marie Louise dOrleans | Portrait of Henrietta of England | Girl Bloing Soap Bubbles (mk08) | PhilipVofSpainMignard | PhilipVofSpainMignard |
Related Artists:
Louis-Marin Bonnet
French, 1736 - 1793 French engraver and publisher. He came from a family of artisans and owed his training in engraving to his brother-in-law, the engraver Louis Legrand (1723-1808). Through Legrand, Bonnet became the pupil of Jean-Charles Francois in 1756, a year before the latter discovered the CRAYON MANNER technique of engraving, designed to reproduce the effect of a coloured-chalk drawing. Around the end of 1757 Bonnet used the new technique to engrave a Cupid after Francois Eisen. Gilles Demarteau, a rival of Jean-Charles Francois
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Henry Somm
French, 1844-1907.French painter, illustrator, designer and printmaker. He was trained at the Ecole Municipale de Dessin in Rouen under Gustave Morin (1809-86). He was obliged to sell illustrations to periodicals to make a living, contributing, among others, to Charge, Cravache, LInutile, Chronique parisienne and Courier fran?ais. His drawings were spirited, but because their humour often relied on topicality his fame was short-lived.